Vårt Västerås

Tillsammans med Västerås stad har vi tagit fram ett material för att presentera Västerås. Det fanns en önskan från många håll i stadshuset att ha något att lämna över vid möten med människor som inte bor här. Det kunde handla om studiebesök, näringslivskontakter och i officiella sammanhang. Något som kunde ge en bra bild av staden på ett inspirerande och engagerande sätt. Lösningen blev en bok där en grupp eldsjälar tillsammans ger en inblick i det som är Västerås själ.

Staden utan gränser, Västerås vision, är nämligen inte tagen ur luften. Våra eldsjälar – från olika delar av samhället och med olika bakgrunder – visar att här är det mesta möjligt om man vågar försöka. Boken kommer att kunna anpassas till många olika sammanhang och behov med hjälp av kompletterande information i temabaserade bilagor och faktakort.

Läs mer om varje profil här nedan.

DÄR MÖJLIGHETERNA BOR

När Diana träffade Västerås var det inte bara hennes första möte med Sverige, det var också hennes första möte med snö. Men vad hon minns allra tydligast är första dagen i skolan. Hon minns att hon tänkte att här finns möjligheter. Här kunde hon göra precis det hon ville.

Och meritlistan är lång. Ur hopplösheten som uppstod när sonen drabbades av en hjärntumör föddes en vilja att förändra. Det ledde till att hon startade företaget Guide2Give, vars mål är att stötta kvinnlig företagsamhet i Uganda. Men hon är väldigt noga med att påpeka att det inte handlar om välgörenhet. ”De här kvinnorna jobbar för sin lön. Det enda jag gör är att hjälpa dem att hitta en mer lönsam marknad. Det är så viktigt att vi delar med oss av det lilla vi har. Först då kan vi skapa magi.”

Hon kallar konceptet ”hjälp till självhjälp”. Ett genomgående tema i alla hennes projekt, skulle man kunna säga. Som när hon träffade den unga Ugandiern som försökte livnära sig på sin musik, men utan resultat. Diana bjöd med honom till Sverige och lyckades med hjälp av bland annat kommunen ordna flera spelningar runtom i Västerås.

Ryktet spred sig som ringar på Mälaren. Helt plötsligt stod där 35 ungdomar som alla ville ha hennes hjälp. ”Så då startade jag den ideella föreningen ’Unlimited Guidance’. Jag hör ungdomar klaga på att ingenting händer och att ingen lyssnar. Jag vill säga till dem att det faktiskt är upp till dig själv också. Ingen kommer lyssna om du inte säger någonting. Du kan inte förlita dig på att saker bara ska hända. Men det jag tycker är så kul med det här är att vi gör allt tillsammans. Utan kvinnorna finns inte Guide2Give. Utan ungdomarna inget Unlimited Guidance. Kvinnorna behöver en marknad, ungdomarna en scen. Mitt enda jobb är att hitta den där plattformen.” Och där har vi den kanske mest talande beskrivningen av Diana Kambugu Nannyonjo. Hon ger en röst till de som upplever att de inte har någon. För många är hon själva definitionen av inspiration.

Vintern är som varmast vid Mälaren

Låt oss ta det från början. Det var på Skridskoklubbens möte som någon väckte frågan om varför man inte gjorde någonting av Västeråsfjärden, varför man inte plogade upp långfärdsspår där för allmänheten. ”Då reste jag mig upp och sa, ’tänk, det har jag undrat också’”. Så skrivs inledningen till Nils-Erik Hjelmers historia. 

För trots att han varken hade verktyg eller utrustning hade han bestämt sig. Och det dröjde inte länge förrän han stod där med både plogbil och redskap. Allt tack vare en artikel i lokaltidningen. En artikel som följdes av många fler. Samt en Facebook-sida. Idag är Nils-Erik ”Plog-Nisse” med hela Västerås. ”När vi kör förbi med plogarna höjer folk sina stavar och jublar.” 

Men han tar inte emot applåderna ensam. Tillsammans är de en grupp på nio pensionärer som tagit på sig heltidsjobbet att ploga upp spår för vem som helst som önskar njuta av Mälarens vackra vinterskrud. ”Vi är nio helt skilda individer från alla möjliga hörn av samhället. Men det fungerar.” Kanske tack vare att de är överens om en sak. De gör vad de gör för andra. Inte för pengar. Inga pengar i världen kan köpa samma glädje som den av att ha gjort en god gärning. Den värmer ända tills nästa vinter. 

”Vissa av de här människorna har aldrig sett snö. De har aldrig stått på ett par skridskor. Men isen finns ju här för alla. Bara vi tar med dem ut. Vi kan lära så mycket av varandra. Jag tror verkligen på det här. Jag vill det här. Jag vill få med alla.”

Gatorna sjuder

När du går längs Västerås gator – vänd blicken nedåt ibland. Du kommer snart upptäcka en och annan udda stenplatta bland de vanliga gatstenarna. Stenar
ingraverade med poesi, Västeråspoesi.

De flesta känner till nobelpristagaren Tomas Tranströmer men få vet att det är tack vare två drivna kvinnor som hans ord för evigt står etsade i gatans grå. Den ena av dem Annelie Salminen.

Om du skulle fråga någon i Annelies omgivning skulle de antagligen beskriva henne som en av eldsjälarna. En av de där som verkligen vill förändra. Och vad bättre än att börja där man står? Under sagostunden på fyraåringens förskola till exempel. Triggern blev en gammal alfabetsramsa. Med betoning på gammal. Bilder av hur mor står i köket medan far ger order rimmar ganska illa med 2000-talets värderingar. ”Det är en familjesyn som inte är av idag. Vilket motverkar skolans egen läroplan.” Så, Annelie skrev sin egen bok.

Istället för att trumma in trötta könsroller handlar den om hur vi ska bete oss mot varandra. Ta hand om varandra, utan att utesluta någon på grund av färg, form eller kön. Lite som under arbetet med boken. En kollaboration mellan en massa olika kompetenser från olika bakgrunder och olika villkor. Som en stad i staden. ”Det finns många drivna personer i Västerås. Folk som säger ja till saker. Det bubblar överallt.” Och kanske är det en bra beskrivning av Västerås. En kittel för idéer. En mötesplats.

För att förändra måste man våga ta risker

”När jag flyttade från Västerås första gången sa jag tydligen till min bror att ’nu sticker jag från stan. Och en sak ska du veta, jag kommer aldrig tillbaka.’” Då var Mikael Genberg 17 år. Idag kan man inte tro att han någonsin lämnat staden.

För vad skulle Vasaparken vara utan det lilla trädhuset som blickar ner på invånarna från områdets största ek? Lika svårt är det att tänka sig hamnen och Mälaren utan dess undervattenshotell.

Så, tänk då om konstnärskollegorna också hade fått sin vilja igenom. De som försökte avråda honom från att bygga sina verk i Västerås. ”Det sägs ju att man ska gräva där man står. Dessutom är jag övertygad om att det finns ett värde i att vara lokal när du försöker jobba globalt. Att stå med fötterna någonstans. Var hittar du annars din trygghet och styrka? Ibland hittar du den styrkan genom att befinna dig mitt i kaos. Men ibland genom att ha en fast punkt. Och är det något jag skulle kategorisera Västerås som, så är det en hemstad.”

Fast visst har det funnits tillfällen då han tvivlat. När han först kom med idén att bygga ett hotell bland trädtopparna i Vasaparken fick han mer än en huvudskakning. Men Mikael vägrade ge upp. ”Jag tycker folk ska vara negativa. De ska ifrågasätta. Annars finns det ingen anledning att tänka efter, ’är det här bra eller inte?’ Hade allting varit enkelt hade det inte heller varit någon utmaning.” Och nu har Hotell Hackspett suttit där i närmare tjugo år.

Kanske hade Västerås varit en annan stad utan Mikael Genberg. Även om han har konstverk över hela världen, och till och med ett i rymden, är det den västmanländska staden som blivit hans centrum. Vilket hans bror gärna påminner honom om, då och då. Och tur är väl det. För om vi känner Mikael rätt har han mängder av idéer kvar att testa. ”Det säger ju någonting om en stad. Att de vågar ta risker, menar jag. Det är inte alla som skulle göra det med en galning som mig.”

Pay it forward

”Jag hade så mycket energi när jag var yngre. Pappa sa till mig att ’nästa gång du blir arg, gå bara ut och boxa på den här.’” Benjamin Kalinovics pappa visste det inte då men han hade precis levererat första slaget i en framgångsrik boxningskarriär. Det visade sig nämligen att hans granne, som såg den tretton år gamla Benjamin slå på boxningssäcken som om det gällde livet, var tränare i den lokala klubben.

Boxningen räddade hans liv. Ja, på sätt och vis var det faktiskt så. När det strulade hemma och Benjamin hamnade i fosterhem var det tränaren och hans familj som släppte in honom i sitt hem. ”Jag hade sådan tur som träffade de här människorna. Annars vet jag inte var jag hade varit idag. De lärde mig hur man ska vara vuxen.”

Tacksamheten gjorde även att han ville ge tillbaka något själv. Han började jobba med ungdomar som var där han varit – med trasiga familjeförhållanden och stökiga umgängen. Först på en fritidsgård och sedan i skolan i samarbete med Västerås stad och deras satsning IDA–‐enheten. ”Min grej är relationer. Jag är duktig på att connecta med ungdomar. Kanske för att jag alltid är ärlig. Ungar märker om du ljuger eller inte vill vara där.”

Och förändring följer i Benjamins spår. Men han säger även att deras arbete antagligen inte hade fungerat lika bra i någon annan stad som det gjort i Västerås. ”Det satsas inte lika mycket på ungdomar i andra städer. Västerås tror på sina ungdomar. Staden har fattat grejen. Det är ju de som är framtiden.”

Så, från en boxningssäck på balkongen till proffskarriär i USA, och nästan 20 år senare står han som Europamästare på hemmaplan. Inför en hysterisk publik har han tagit hem titelmatchen på ABB Arena. Och hela hemstaden jublar ikapp. ”Men det roligaste var att alla kidsen var där. Det var deras grej mer än min.”

En mötesplats, tekniskt sett

”Jag bor ute på Hamre nu och det passar mig alldeles utmärkt. Cyklar jag fem minuter åt ena hållet kommer jag ut till Björnön, och tio minuter åt andra hållet har jag stan. Det är en nära stad på så många sätt.”

Vi skulle kunna fylla samtliga sidor av den här boken med långa beskrivningar av den vackra Mälarstaden men det är ju inte av den anledningen Emma Nehrenheim bor kvar. Nej, det är av samma orsak som indiska ingenjörer och spanska forskare sätter sig på flyget till Sverige för att bosätta sig i en stad de knappt kan uttala namnet på. Tekniken. Förutom att Mälardalens Högskola är en av de högst rankade teknikskolorna i landet, är forskningen som bedrivs även väl beryktad i resten av världen. ”Det är unikt, det finns inte många städer i världen som procentuellt har så högt kunskapsinnehav som Västerås.”

Emma är övertygad om att det till stor del beror på den värld som högskolan utgör. En liten värld där kunskapen är kärnan som studenterna och forskarna kretsar kring. Personer från Västerås, från Sverige, från hela världen. Men det är inte bara en mötesplats, det är lika mycket en språngbräda för alla som jobbar och studerar där. ”För en forskare är det internationella nätverket helt avgörande. Du måste verkligen ha nära och goda relationer med dina kollegor runtom i världen. För det är ju så vi utvecklas. Det finns inga gränser för möjligheterna i en sådan mångkulturell miljö.”

För Emma är Västerås inte bara en plats där hon ställer sitt mikroskop, det är också till mångt och mycket hjärtat i hennes forskning. I projektet Framtidens Energi arbetar hon för att förbättra Mälaren och klimatet genom att ta vara på de näringsrika resurserna som finns i avloppsvattnet. Och idén som hon och hennes forskningsgrupp jobbar med är faktiskt ganska unik. ”Vi som jobbar tillsammans brinner ju verkligen för den här tekniken. Vi tror på det här.”

Kan det vara något i luften som gör Västerås till en stad där nya möjligheter föds varje dag? Har det att göra med närheten till Mälaren? Att vara en stad som doppar tårna i vattnet kanske lockar storföretagen att slå upp sina portar här? ”Den här kombinationen av högteknologi och natur är otroligt inspirerande. Det är något speciellt med Västerås, att man har lyckats med det.”

En stad utan väggar

För Tony Lorenzi är det inga problem att peka ut Västerås på en karta. Trots att han rest världen över och upplevt fler kulturer än de flesta personer gör på en livstid, är det bara Västerås som känts som hemma. Men kärleken har också fört med sig en känsla av ansvar. En vilja att förändra och förbättra. I Tonys fall började det med en sprayburk.

Vad många inte vet är att Västerås länge varit en av Sveriges mest tongivande städer i graffitikulturens historia. Problemet var att det saknades en plats för konstformen. Åtminstone en laglig sådan. ”Mina föräldrar var ett stort stöd. Eller, i den mån det var möjligt åtminstone. De skjutsade mig till Norrköping, där det fanns väggar att måla på, och de satte upp provisoriska plank i trädgården. Men jag ville inte behöva åka till en annan stad för att utöva mitt intresse. För mig är det som vilken annan konstform som helst.”

Ur frustrationen växte en idé fram. Han kallade den rätt och slätt ”Här får man”.
Förutom att samtala med berörda kommunpolitiker anordnades workshops, kurser, föreläsningar och gatuvandringar i den gamla Kolhamnen – stadens självutnämnda centrum för graffitimålare. Sedan 2012 är projektet avslutat. Västerås kan numera stoltsera med Nordens största lagliga vägg dedikerad åt
graffiti. Men Tony vägrar ta åt sig hela äran. Om så alla sidor i den här boken tillägnats hans eldsjälar, skulle de inte räcka till.

Efter framgången med ”Här får man” har Tony fortsatt på samma spår, med konsten som verktyg och stadens utveckling som mål. ”Jag gillar inte när saker ska se ut och vara på ett visst sätt. Vissa människor har en tendens att bara uppskatta konst om det ligger en massa tanke och tid bakom. Men konst ska vara demokratiskt, det ska vara tillgängligt för alla. Om det jag gör framkallar en reaktion, då blir jag glad. Oavsett om du älskar eller hatar det.” En stor del av motivationen grundar sig i den där speciella kärleken till staden. ”Fast det är inte bara för att jag är född här. Västerås är min stad, min konstnärliga bas, min safe spot.”